crillan

Var otroligt trevligt hos Ida och Markus igår. Ida och jag skulle dränka våra sorger och resten av folket kände för att supa så det kunde ju inte bli mycket bättre =)

Mycket dans blev det mest hela kvällen, såg inte röken av Daniel eller några av hans kompisar. Vilket var lika bra för jag tänkte inte på honom över huvud taget heller.

I morse ringde pappa för att berätta att farmor gått bort inatt. Känns otroligt skönt att jag var där i fredags. Så jag ska åka dit snart innan dom kommer och hämtar henne. Jag är den sista som ska åka dit av dom som ville... men drar mig ändå för det. Det här blir första gången jag ser en död människa, och det kommer bara att bli min andra begravning. Jag har bara förlorar en av mina närmsta barndomskompisar innan och det var ju -97. Där var ju läget helt annorlunda också, hon blev ju mördad och var bara 17 år. Det var ju så tragiskt alltihopa, men även om jag visste att farmor inte kunde kämpa i evighet så är det så otroligt tomt att veta att jag inte har någon farmor längre.

Så nu efter min andra frukost och 100 koppar kaffe är det väl dags att åka snart... har sjukt svårt att välja kläder. Vad tar man på sig när man ska åka och ta farväl av sin döda farmor? Det är ju knappast nån som kommer se vad jag har på mig så...

Så nu när det är över med Daniel och snart med farmor, och läget med min kusin vet jag ju redan... så det är väl bara att återgå till vad det var innan allt det här =) då var jag obotligt glad och det hoppas jag att jag snart är igen *ler*

För att summera en av de troligtvis absolut värsta dagarna i mitt liv... näst efter en annan dag som jag inte ens orkar ta upp här...

Min dag började ju med att jag jobbade, skulle sluta 10 och rusa till farmor för att hinna träffa henne en stund innan... ja.... självklart har vi ett indiskt par på hotellet som inte vill checka ut förns 12 så då sitter man ju glatt där. när jag sen ska göra nattkörningen i datorn, en grej man måste göra varje dag för att systemet ska byta datum. det tar ca 20 min per gång, och eftersom det skulle vara helgstängt skulle jag blir tvungen att göra 3 st! I alla fall... när jag sen ska göra det upptäcker jag att min underbara chef har gått in i systemet från sitt kontor och gjort så det hakat upp sig så man måste ringa support. Jag stämplade ut 11.59... dvs 2h för sent!

Efter det blev det en "lugna ner mig innan"-fika med helena. Sitta där och andas djupa andetag innan det är dags att åka till min numera väldigt lilla lilla späda farmor. Så jag kom in i rummet och där sitter farfar... och farmor ligger på sin säng och sover. Det säg hemskt ut, öppen mun och det fanns ingen antydan till att hon visste vad som hände i rummet. Jag har aldrig någonsin sett farfar gråta... det värsta av allt är att hon vet nog inte att jag varit där... gick inte att få kontakt med henne.

Sen var det bara att ta tag i nästa sak i mitt liv och åka hem till Daniel och göra slut. Var ju redan ledsen så jag kunde lika gärna ta 2 hårda smällar på samma gång i stället för en nästa vecka när det kanske är begravning och allt jag vet inte vad. Försöka gå vidare så fort som möjligt i stället, det är ju inte så att jag kunde trösta sorgen efter farmor hos honom så.... Vi pratade i alla fall och skiljdes åt som vänner. Men varför han nu ska kramas och trösta när jag är ledsen förstår jag inte. Varför när man gjort slut och inte när man är tillsammans? Kommentaren som nästan fick mig att skratta "men vi hörs och kanske ses imorn då".... ehhh ursäkta? har han inte velat träffa mig på veckor så vetti faaan. Han vet ju att mina känslor för honom är så pass starka... så man undrar ju om han gör så för att fortfarande ha mig kvar eller vad man ska kalla det. Men jag finns inte där... inte nu längre.... visst vi kan säkert prata med varandra som vänner men jag ska satsa allt på att glömma och gå vidare nu. Det var ju det som va tanken med alltihopa. 

Allt som tidigare känts så rätt blir bara helt fel, jättefel!

Min kusin som är den underbaraste människa i hela världen går och drar på sig en hjärntumör som sätter sina spår och gör att hon får konstiga anfall även fast den är borttagen. Nu har hon precis fått veta att det är vanligt att det kommer tillbaka och då var det med dödlig utgång. Känns fint... och ändå värre att bara jag och mamma vet och hon inte vill tala om det för nån :o(

Min lilla farmor trivs inte alls med att bo på hem och farfar klarar inte att ta han om henne längre, och nu har hon brutit låbenshalsen och är sämre än aldrig förr... hemskt att se någon bara ge upp när hon kämpat så länge.

Annars vet jag inte vad som hänt med min sk pojkvän... som snarare verkar glömt bort att han är det. Men det spelar nog ingen roll hur starka känslor jag har för honom idag, fortsätter det här ett tag till kommer dom att dö ut, känner mig själv... men lika bra är väl det antar jag.

Så det är bara ta ett djupt andetag, le och gå vidare med glimten i ögat. Jag brukar vara ganska bra på det :o)