crillan

Jo då till slut fick jag min vilja igenom och det blev utgång i Motala igår. Drog med mig bror också så Helena, jag, och Claes satt hemma hos Tessan och drack och hade jäkarns trevligt. Sen stack vi ut på Harry's och rockade loss rejält! Slutade med att Helena och jag slitna och trötta ragglade hem vid 7-snåret i morse.

I kväll vad det tänkt att vi skulle ha filmkväll men jag har inte ens orkat ta mig ur soffan än så nu  ligger jag här och avnjuter ett mycket spännande avsnitt av Bingolotto med mamma. Idag skulle mitt liv vara bra mycket enklare om mitt huvud inte fanns. Inte en chans i världen att jag orkar vara uppe till 4 inatt iaf.

Syns han inte så finns han inte, dom som syns och finns här för mig är dom som jag ska ägna min tid och kärlek åt.

... ska bli jäkligt skönt...

Visst är det synd att inte Rongedal gick vidare, men ska man tänka taktiskt så var det nog bäst att Charlotte blev skickad =) jag säger som schlager-grabbarna där borta på väster "nu hejar vi på tanten, är det schlager så är det"

För övrigt har jag bestämt att nu är det fan dags att ta sig samman och gå vidare, om det var menat att det skulle vara vi, då hade inget av det här hänt från början. Då skulle vi satsat fullt ut på varandra och då skulle jag också kunna lita på dig. Ledsen att säga det men så är det nog tyvärr...

Dags att ladda upp för en helkväll med melodifestivalen tillsammans med mamma, ser fram emot att förgylla kvällen med allas vår favorit Björn Gustafsson *längta* =)

Jo då... då sitter man här igen, ett år senare och iaf en erfarenhet rikare. Den här gången trodde jag faktiskt att jag träffat han den där som jag skulle dela resten av mitt liv med. Men det blir ju som sagt aldrig som man tänkt sig. Visst är vi alla otroligt olika...

Jag vet jag vet jag är inte 25 än, men jag vill ändå känna att den jag är med är den som jag ska leva med, för ser man ingen framtid vad är poängen? Sen vill  jag ha någon som tröstar mig när jag är ledsen och som delar på jobbet hemma, att man gör saker tillsammans på helgerna osv.

Tyvärr visade det sig att Peter kanske inte var sån, men det verkade faktiskt så. Jag kan personligen inte förstå hur man orkar spela hockey, träna ett grabblag i hockey, spela bandy, döma hockey ibland och sen nu på sista tiden träna hockey med ett annat lag också? Visst det är jättekul att han är aktiv... men jag då? Jag som sa upp mig från jobbet, flyttade 30 mil till en liten håla jag varit i typ 3 gånger för att jag verkligen ville satsa på oss. Jag ville bygga upp något där och om det hade varit så att jag känt mig älskad över allt annat, då hade jag nog kunnat bo där resten av livet. Men att bo med en kille som inte kan trösta mig när jag gråter utan hellre lämnar rummet, som är borta hela helgerna och kommer hem vid 20 tidigast, eller som inte ens ger mig ett kort på alla hjärtans dag... är det verkligen vad jag vill ha? Peters ljusa sidor är verkligen jättefina, men det som han kan ge mig... det räcker tyvärr inte.

Det är svårt det där med besluten, att lämna något som man tycker så mycket om... men så får det bli nu. Jag har haft två underbara år med Peter, men jag vill gå vidare med oss... och han vill lixom inte det. Jag må vara krävande och vill ha "det där", men om "det där" inte finns inom räckhåll, är det värt att vänta längre då? Efter två år trodde jag att vi skulle hunnit med mycket mer än en resa till Cypern och några svängar till Sälen. I stället sitter jag i Märsta och längtar hem så jag har ont i magen, och ingen där förstår mig...

Det enda sättet för mig att inte vara ensam är helt enkelt att svälja min stolthet och flytta hem igen. Det känns som jag misslyckats, men jag kämpade verkligen, jag gjorde verkligen det

Jajamen då satt man här igen, ett helt år senare. Mycket skit har man skrivit här men jag har bestämt att inte visa det för omvärlden då det är ett ganska passerat kapitel i mitt liv =) ut med det gamla och in med det nya!

Vad som hänt då är att jag träffade en pojk pang boff och så flyttade jag till Märsta med nytt jobb inne i Stockholm =) Förutom en del störande moment a la bratvarning så trivs jag faktiskt ganska bra här. Peter och jag bor kvar i vår lilla tvåa på Södergatan men jag har stora planer på flytt *hihi* tyärr finns det ju inget att hurra för så tyvärr ser vi ut att bli kvar ett tag.

I påsk ska vi till Sälen nästan en hel vecka o då jäklar ska jag lära mig åka bräda! Lika bra att ta med skidorna me så man inte får tillbringa hela veckan på rumpan *aj*

Sen så längtar jag något enormt mycket efter sommaren, den förra är ju ett minne som man aldrig kommer glömma *lallar till patrik isaksson* så förhoppningarna finns att 3 veckor av sommaren kommer att bli så i alla fall =) har bett om semester sista 2 veckorna i Juli och första i Augusti så nu är det bara att hålla tummarna. *Motala here I come*

Helena var här för nån vecka sen och då märkte man verkligen hur mycket man saknar alla *snyft* allra mest saknar jag alla låååånga fikor vi haft på ströget ute i solen. Tänker mycket på alla mina flickor hemma och jag hoppas att ni har det bra allihopa =)

Har inte så mycket tid att skriva för jag har lunch men ville mest säga att jag lever.

*Puss o hej*

Var otroligt trevligt hos Ida och Markus igår. Ida och jag skulle dränka våra sorger och resten av folket kände för att supa så det kunde ju inte bli mycket bättre =)

Mycket dans blev det mest hela kvällen, såg inte röken av Daniel eller några av hans kompisar. Vilket var lika bra för jag tänkte inte på honom över huvud taget heller.

I morse ringde pappa för att berätta att farmor gått bort inatt. Känns otroligt skönt att jag var där i fredags. Så jag ska åka dit snart innan dom kommer och hämtar henne. Jag är den sista som ska åka dit av dom som ville... men drar mig ändå för det. Det här blir första gången jag ser en död människa, och det kommer bara att bli min andra begravning. Jag har bara förlorar en av mina närmsta barndomskompisar innan och det var ju -97. Där var ju läget helt annorlunda också, hon blev ju mördad och var bara 17 år. Det var ju så tragiskt alltihopa, men även om jag visste att farmor inte kunde kämpa i evighet så är det så otroligt tomt att veta att jag inte har någon farmor längre.

Så nu efter min andra frukost och 100 koppar kaffe är det väl dags att åka snart... har sjukt svårt att välja kläder. Vad tar man på sig när man ska åka och ta farväl av sin döda farmor? Det är ju knappast nån som kommer se vad jag har på mig så...

Så nu när det är över med Daniel och snart med farmor, och läget med min kusin vet jag ju redan... så det är väl bara att återgå till vad det var innan allt det här =) då var jag obotligt glad och det hoppas jag att jag snart är igen *ler*

För att summera en av de troligtvis absolut värsta dagarna i mitt liv... näst efter en annan dag som jag inte ens orkar ta upp här...

Min dag började ju med att jag jobbade, skulle sluta 10 och rusa till farmor för att hinna träffa henne en stund innan... ja.... självklart har vi ett indiskt par på hotellet som inte vill checka ut förns 12 så då sitter man ju glatt där. när jag sen ska göra nattkörningen i datorn, en grej man måste göra varje dag för att systemet ska byta datum. det tar ca 20 min per gång, och eftersom det skulle vara helgstängt skulle jag blir tvungen att göra 3 st! I alla fall... när jag sen ska göra det upptäcker jag att min underbara chef har gått in i systemet från sitt kontor och gjort så det hakat upp sig så man måste ringa support. Jag stämplade ut 11.59... dvs 2h för sent!

Efter det blev det en "lugna ner mig innan"-fika med helena. Sitta där och andas djupa andetag innan det är dags att åka till min numera väldigt lilla lilla späda farmor. Så jag kom in i rummet och där sitter farfar... och farmor ligger på sin säng och sover. Det säg hemskt ut, öppen mun och det fanns ingen antydan till att hon visste vad som hände i rummet. Jag har aldrig någonsin sett farfar gråta... det värsta av allt är att hon vet nog inte att jag varit där... gick inte att få kontakt med henne.

Sen var det bara att ta tag i nästa sak i mitt liv och åka hem till Daniel och göra slut. Var ju redan ledsen så jag kunde lika gärna ta 2 hårda smällar på samma gång i stället för en nästa vecka när det kanske är begravning och allt jag vet inte vad. Försöka gå vidare så fort som möjligt i stället, det är ju inte så att jag kunde trösta sorgen efter farmor hos honom så.... Vi pratade i alla fall och skiljdes åt som vänner. Men varför han nu ska kramas och trösta när jag är ledsen förstår jag inte. Varför när man gjort slut och inte när man är tillsammans? Kommentaren som nästan fick mig att skratta "men vi hörs och kanske ses imorn då".... ehhh ursäkta? har han inte velat träffa mig på veckor så vetti faaan. Han vet ju att mina känslor för honom är så pass starka... så man undrar ju om han gör så för att fortfarande ha mig kvar eller vad man ska kalla det. Men jag finns inte där... inte nu längre.... visst vi kan säkert prata med varandra som vänner men jag ska satsa allt på att glömma och gå vidare nu. Det var ju det som va tanken med alltihopa. 

Allt som tidigare känts så rätt blir bara helt fel, jättefel!

Min kusin som är den underbaraste människa i hela världen går och drar på sig en hjärntumör som sätter sina spår och gör att hon får konstiga anfall även fast den är borttagen. Nu har hon precis fått veta att det är vanligt att det kommer tillbaka och då var det med dödlig utgång. Känns fint... och ändå värre att bara jag och mamma vet och hon inte vill tala om det för nån :o(

Min lilla farmor trivs inte alls med att bo på hem och farfar klarar inte att ta han om henne längre, och nu har hon brutit låbenshalsen och är sämre än aldrig förr... hemskt att se någon bara ge upp när hon kämpat så länge.

Annars vet jag inte vad som hänt med min sk pojkvän... som snarare verkar glömt bort att han är det. Men det spelar nog ingen roll hur starka känslor jag har för honom idag, fortsätter det här ett tag till kommer dom att dö ut, känner mig själv... men lika bra är väl det antar jag.

Så det är bara ta ett djupt andetag, le och gå vidare med glimten i ögat. Jag brukar vara ganska bra på det :o)